Namnet Luntmakargatan
Luntmakargatan löper i nord-sydlig riktning genom Norrmalm, från den branta Apelbergsgatan ett kvarter före Kungsgatan i söder ända till Odengatan i norr. Dess läge och utsträckning har varit väsentligen oförändrade åtminstone sedan 1600-talet.
I slutet av 1600-talet kallades gatan, eller åtminstone den södra delen av gatan, vanligen Kivegatan eller Kivegränden (”Kiiffwegathan”, 1661; ”Kiffwe Grenden”, 1663). [1] Namnet kom av att det vid gatans södra del låg en så kallad kivenäbb, vilket är en fornsvensk och äldre nysvensk beteckning på en enklare typ av fortifikation:
(i fråga om förhållanden under medeltiden och äldre nyare tiden) benämning på ett slags skansverk av trä utanför en huvudfästning eller befäst borg och dylikt [2]
Ordet kivenäbb är en sammansättning av kiva, som kan ha betydelsen strida, och näbb, som används i överförd bemärkelse om något som har en framskjuten position. (På samma sätt har även ordet brudnäbb bildats.)
om något som genom sin form (eller sitt läge) mer eller mindre påminner om en näbb; även allmännare, om något som utgör den främsta delen av något eller befinner sig framför något och dylikt [3]
Namnet Luntmakargatan användes samtidigt med namnet Kivegatan, och finns belagt redan 1664 (”Luntmakare gatan”). Även varianten Luntspinnaregatan förekom omkring 1670. [1] Under 1700-talets första årtionden kom namnet Kivegatan gradvis ur bruk.
Gatan fick möjligtvis sitt namn efter Daniel Michaelson, som var luntspinnare och från 1640-talet ägde den så kallade ”Luntmakaregården”, som låg på nuvarande Luntmakargatan 36. [4] En lunta var en slags långsamt brinnande veke. Man satte fyr på den och förde den glödande mot ett hål på ett eldvapen eller en kanon, det så kallade fänghålet, så att krutet antändes och skottet brann av.
Norrmalm på äldre kartor
På kartan nedan från 1733 kan man se Luntmakargatans sträckning, markerat med rött. Kvarteret Sjökatten är märkt med nummer 96 på kartan, i St. Clara församling på Norrmalm. Man kan se att många mindre gator ännu har kvar sina namn från denna tid (Luntmakargatan, Rådmansgatan, Saltmätargatan, Holländargatan, Kammakargatan), medan de större gatorna är av senare datum. Stora och Lilla Bastugatan har exempelvis ersatts av Sveavägen
Stockholms bebyggelse vid denna tid upphörde norrut ungefär där Odengatan idag går; längre norrut fanns endast enstaka gårdar och planteringar. På Observatoriekullen fanns ännu bara en kvarn; observatoriet skulle inte börja byggas förrän 1747. ”Spökslottet”, eller ”Schefferska palatset”, fanns redan då, och är på kartan märkt ”Hofmarskalk Dyben”. (Kvarnen och slottet markerade med gult). Ett par kvarter öster om Luntmakargatan bredde ett våtområde ut sig, kallat Stora Träsket.
På nästa karta från 1863, 20 år innan våra hus byggdes, är stadsplanen ungefär densamma. Observatoriet har ersatt kvarnen på berget, Teknologiska institutet har tillkommit, och Adolf Fredriks kyrka har byggts (markerade med blått). Stora Träsket är utdikat men ännu obebyggt.
Från mitten av 1800-talet växte Stockholms befolkning på grund av industrialiseringen mycket snabbt. Antalet invånare steg från c:a 100 000 år 1856 till c:a 200 000 år 1884. Stockholm var, även för dåtidens förhållanden, en ytterligt ohälsosam plats att bo på, med dålig vattenförsörjning, bristfälliga avloppssystem, och återkommande koleraepidemier. Medellivslängden var 20 år för män och 26 år för kvinnor. En radikal modernisering av staden behövdes, och olika förslag diskuterades under 1860- och 1870-talen. Slutligen godkändes år 1877 en ny regleringsplan för Norrmalm, som en del av den så kallade Lindhagenplanen, den stadsplan som gav det moderna Stockholms dess form.
På kartan nedan från 1885 har de nya föreslagna gatornas dragning markerats, och man kan se var Odengatan och Sveavägen skall dras fram. Men fortfarande är kvarteren norr om Odengatan huvudsakligen obebyggda.
Den ursprungliga idén hade varit att Sveavägen skulle vara en 70 meter bred huvudgata som skulle leda hela vägen ner till Gamla Stan. För att skona Adolf Fredriks Kyrka blev den bara 33 meter bred, och den upphörde till en början vid Kungsgatan. (Först senare förlängdes den till Sergels torg.)
Källor
[1] Nils-Gustaf Stahre m.fl, Stockholms gatunamn, Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1984.
[2] SAOB, spalt: K1017; Svenska Akademien, 1935.
[3] SAOB spalt: N999; Svenska Akademien, 1948.
[4] Wikipedia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Luntmakargatan, läst 9 april 2016.
Foton från omgivningarna
Här är några äldre fotografier från våra omgivningar.
Brf Sjökatten 10 